Nu är sommaren här, men var är du min vän

Nu har det gått tre veckor sedan den 15 maj, då min bästa vän Maximillian dog. Han blev bara 18 år gammal. Saknaden är så oerhört stor, och jag har svårt att ta in att han faktiskt är borta för alltid. Jag kan komma på mig själv att sitta och vänta på honom på morgnarna i skolans korridorer, för att sedan som genom en käftsmäll komma ihåg av att han aldrig kommer komma stegande och sätta sig bredvid mig igen. 

  

Untitled

 

Jag och Max gick samma inriktning på gymnasiet, teater spets. Redan från första gången jag träffade Max, på intagningsprovet i nian, så förstod jag att han var en väldigt speciell människa. En sådan där person som man måste hålla hårt om. En vän man skulle ha kvar hela livet. Och Max var verkligen speciell. Det var som att han inte var rädd för något, och att han hade en enorm kärlek inom sig. Han kunde gå fram till främmande människor på stan och börja småprata med dem utan förvarning, eller bara komma fram och säga, "Hej Alma, jag har saknat dig! Vad fin du är idag!". Så många gånger han har gjort min och många andras dag genom att bara existera. 

 

Untitled
 
 

Untitled

  

Det var med Max man skrattade tills man fick ont i hela kroppen. Jag har aldrig skrattat så mycket med någon i hela mitt liv som jag har gjort med Max. Det var Max som alltid visste om jag var nere, och det var han som fick mig att söka hjälp i ettan när jag hamnade i en vinterdepression. Det var Max som verkligen skulle bli något när han blev stor.

 

Untitled 
Untitled

 

Max är helt enkelt den gladaste person som jag någonsin har fått lära känna. Nu i efterhand känns det som att han kanske visste att hans tid var kort, och därför tog vara på varje stund i livet, varje människa han träffade och varje komplimang han kunde ge. Max betyder och är så mycket glädje för mig. 

 

Untitled
 
 
Untitled

 

Man märkte verkligen vilket intryck Max har gjort på människorna i sin omgivning när man gick runt i skolkorridorerna veckorna efter Max död. Alla elever i alla årskurser, och alla lärare hade en relation med Max. Det är inte bara teatergruppen som sörjer. Det är inte bara spetsgruppen som sörjer. Det är inte bara hans klass som sörjer. Hela skolan sörjer Max bortgång. Det är nog för att Max såg alla människor. Alla på skolan har ett minne av Max, och det finns nog inte en själ som han inte har pratat med. 

 

Untitled
 
 
february 2015.

 

Mina minnen av Max kommer jag alltid ha med mig, och jag vill att han ska leva vidare med mig. Och han kommer leva vidare med mig och många andra som aldrig kommer glömma honom. Som aldrig kommer glömma hans skratt, hans underbara personlighet eller hans fantastiska skådespel.

 

Untitled

 

Den akuta sorgen har inte gått över än, och jag gråter fortfarande varje gång jag kommer på att Max faktiskt har dött. Folk säger ibland att tiden läker alla sår, men det är inte sant. Man lär sig bara med tiden att leva med det, att leva med sorgen. Och man bär alltid alla sina sorger med sig. Och nästa sorg kommer göra ännu ondare eftersom då också sorgen över Max kommer finnas med den. Men jag vill inte mitt i den här sorgen glömma bort att leva också. För det är väl det Max vill att vi ska göra. Att vi ska fortsätta att leva, fortsätta skratta, fortsätta att skapa och fortsätta att uppleva. Allt för hans skull. Och det kommer jag också göra, tids nog. Men nu får sorgen ha sin tid, för den måste också få ha sin gång. 

 

Untitled  
LÄNK 2016

 

 Att en frisk 18-åring bara kan falla ihop av akut hjärtstillestånd är så orättvist, och det finns ingen mening med att en människa ska dö så ung. Men om man orka leva vidare utan honom så tror jag att man ändå måste hitta något som Max har lärt en, och som man kan föra vidare. Och om det är något Max har lärt mig så är det att komma ihåg att visa hur mycket man uppskattar människorna i sin omgivning att aldrig glömma bort att berätta för dem hur mycket man älskar dem. Och det ska jag för alltid ha med mig. Så alla mina nära och kära vänner, ni som jag träffar varje dag och ni som jag inte har umgåtts med på flera år. Jag älskar er.

 

february 2015.

 

Min mamma brukar alltid säga, ”Man kan bara leva livet levandes”, och de orden kommer få bli min påminnelse om att orka fortsätta utan min bästa vän.

 

Untitled

 

0 kommentarer